17 C
Broby
2020-05-31
Krönika

Att måla Häggkvist på väggen

Telefonen ringde en kväll i december. I andra änden hördes en myndig mansröst. Det pratades en stund om ditt och datt innan han till slut kom fram till sitt ärende. ”Jag har länge med glädje tagit del av kåserierna i ”Allt om Göinge” men nu FÅR DET VARA NOG! I de TVÅ senaste texterna har det använts svordomar! SKA DET VARA SÅ!?”.

En klassisk uppläxning alltså. Det var tur att det var Anna som tog luren. Hon framförde budskapet vid middagsbordet och min första impuls var att jag skulle späcka nästa text med åtminstone antydningar om svordomar. Ett recept exempelvis med inledningen: ”Häll vete i en bunke” eller någon fiktiv anekdot om SteFAN och hans mormor.

Jag tog mitt förnuft till fånga och insåg att den uppläxande telefonören faktiskt hade en poäng. Läsarna bör skonas från mina borstbindarfasoner framöver. Problemet är att jag försöker beskriva min verklighet och i den förekommer faktiskt en och annan svordom.

Jag funderade en stund på hur man skulle kunna snälla till de klassiska kraftuttrycken. Hin håles enstaviga synonym måste bort. Problemet är att ett namn behövs i vissa uttryck. Smaka på: ”… ta dig, luspudel!”. Torftigt, eller hur!? Jag lekte med tanken på att stoppa in ett efternamn. Ett vänt sådant. Och vänast i Sverige är väl Carola Häggkvist, när hon är på det humöret. Vad säger ni om: ”Häggkvist ta dig, luspudel!”.

En av våra vanligaste svordomar beskriver Hin håles tillhåll. ”Du kan dra åt…” behöver nu en ny och snäll destination. Jag föreslår Tosselilla även om jag där, en stekhet sommardag, en gång upplevde vissa likheter med Hin håles hem.

Nu fattas bara en snäll ersättare till det uteblivna ordet i: ”Alltså det här är för…”. Vad tror ni om ”blommigt”? Rätt fint.

Jag tänker nu berätta en anekdot ur mitt händelserika liv för att testa våra nya, snälla svordomar. Den avslutas med ett nyårslöfte förresten.     

I vårt vardagsrum har vi en takhöjd som är svindlande för en normalkort man. Jag brukar därför söka efter en något högre gran än genomsnittet. Nu har jag turen att känna en skogsägare som dessutom är frikostig och blommigt lång. Detta innebär att jag slipper leta jättegran som är dyr som Häggkvist utanför Maxi. I stället kan jag varje år ge mig ut på gammeldags granjakt i naturen med min gode vän (vi kan kalla honom Tobbe) som sällskap och måttstock. Den perfekta granen är en och en halv Tobbe hög.

I julas fick min tvåmetersvän dock förhinder vilket innebar att jag fick dra åt skogen måttstockslös. I mitten av december hade snö fallit och det var halt som Tosselilla där jag brummade fram på skogsvägar till Kulhult tillsammans med mina två ögonstenar, Johan och Hanna. Vi stannade mitt i skogen, traskade sedan över stock och sten och tvingades ögonmåtta granar. Måttligt kul tyckte barnen som snart släppte grangranskningen och startade en snöbollsduell.

Jag fortsatte jakten utan ungar genom dungar av halvdana granstackare som sällskapssjukt stod och trängdes. Tosselilla, tänkte jag, det var Häggkvist vad det var svårt att hitta en vettig gran i år. Men då öppnade sig plötsligt en kär liten glänta framför min frusna näsa. Och mitt i gläntan stod hon. En alldeles enastående, allenastående skönhet till gran. Det var kärlek vid första ögonmåttet. Jag föll som en fura för den fura som sedan föll. 

Då jag tog tag i lämplig gren för att asa mitt byte till släpet började jag ana att kärleken till trädet eventuellt hade grumlat mitt måttande. Granen var minst två Tobbar hög och tung som Häggkvist och därför knappt flyttbar. Detta resulterade i att jag resolut fogsvansade av en fjärdedel av granens nedre regioner. Med nytt grepp i ny gren, en portion envishet och blommar-anamma lyckades jag sedan baxa min fortfarande blytunga gran ända bort till släpet.

Väl hemma visade jag stolt upp granen för min Anna som överraskande gick med på att den skulle få flytta in samma kväll. Jag vet att ”vän av ordning”, liksom min fru, hävdar att julgranen minsann tas in och kläs på lillejul och att allt annat är en dödssynd. Men jag är av den där suspekta sorten som tycker att granen, med sitt ljuvliga julgransljussken och sin oslagbara doft, är välkommen in i värmen i god tid som en strålande förstärkare av längtan till julafton. Det vore väl själve Häggkvist om jag inte nån gång fick min granvilja fram.

Hursomhelst. Utanför vardagsrummets stora fönsterparti krängde jag på vår nyinköpta (men ack så ynkliga) julgransfot med granen i liggande läge, utstötte ett tyngdlyftarstön och reste den för att se om det överhuvudtaget var lönt att dra in den genom skjutdörren. Häggkvist vad hög den är, tänkte jag. Minst en halvmeter måste bort. Fogsvansen gjorde sitt och jag drog in granen i värmen där den fyllde ut en tredjedel av rummet. ”Jag vill inte måla Häggkvist på väggen men tror du att den blir stående”, sa min skeptiska fru när hon såg granen som, i sin blygsamma julgransfot, svajade som en lite väl törstig krogbesökare. ”Eh…ja”, svarade jag, föga övertygande.

Ytterst försiktigt började vi kulklä granen medan vår son satt på golvet och försökte reda ut en julgranljushärva. Jag stod och fibblade med en kulögla då granen, långsamt som i en sån där slowmotion-scen i en film där någon vrålar ett utdraget: ”NOOOOOU!”, försvann framför min syn och lade sig raklång över vår pojke. Tosselilla, tänkte jag, det där gick blommigt illa. Jag slet upp Häggkvistskapet medan min fru avbarrade vår skakade men oskadde son. Ilsken som en uppretad bålgeting slog jag märlor i fönsterkarmen i vilka jag sedan band upp gran-tosselillan medan jag buttermuttrade: ”Detta är ta mig Häggkvist både första och sista året vi använder den blommiga julgransfoten!”.   

       

Om du vill ta del av fler av Daniel Björks texter kan vi tipsa om att det finns en hel massa på:

danielidrakaberga.se och naturligtvis i kommande nummer av denna tidning.

[/vc_column_text][/vc_column][/vc_row]]]>

Relaterade inlägg

Julkul att dekorera granen

Ingela Lindström

Att fostra en matte

info@espressoreklam.se

Sprid lite glädje

admin

Hemsidan använder cookies för att optimera din användarupplevelse. Vi utgår från att du godkänner detta men du kan välja att lämna oss om du önskar. Acceptera Läs mer